Let me do the talking, now that I'm here. You'll steal all the attention anyway.

Med tanke på förra helgens danmark-besök och återupplevandet av gamla favoriter så måste måste måste jag bara tjata lite om min nya favoritlåt.

Cause something about you compels me to feel
that a glued together vase is still a vase.

På skivan 'Half The World Is Watching Me' har jag tre starka favoriter... Dom tre glada låtarna, dom dansanta men ändå fortfarande Mew-melodramatiska. Alltså: King Christian, Saliva och Mica (dom enda tre låtarna som inte blev nyinspelade till Frengers-skivan helt enkelt)

King Christian och Saliva har haft sina hajper, nu är det Micas tur. För fybubblan vad bra den är! Mew goes disko-90 med värdigheten i behåll! (eller?)...

(Och sen kan vi ju hurra och hoppa av lycka över att Jonas, Bo och Silas äntligen tagit sig i kragarna igen:
"Dear frengers. As we are currently working hard on a new album we have decided to temporarily close down the mewsite and just put this little sign in front, until a new design is ready to see the light of day.")

ENJOY!

Mew - Mica

Somnar nollsju vaknar igen på natten

Jag skrev ett två sidor långt inlägg om Laakso och min relation till dom och om Markus soloprojekt för någon vecka sedan när jag låg i Danmark och inte hade något bättre för mig eftersom det inte fanns internet. Och vad händer när jag kommer hem, jo då har såklart Nadja bloggat om just den låten så det tar lite emot att posta ’Jag är en vampyr’-inlägget. Men vafan, jag är inte den som är den!

Hur som helst:

För ett par veckor sedan visades en live-spelning med Laakso på teve och jag blev sjukt nostalgisk som vanligt och började lyssna på mina gamla fina favoritlåtar igen. Det fick mig att tänka lite på varför jag lämnat så många delar av detta bakom mig. Är det för att jag fått nya favoritband att lyssna på och helt enkelt glömt? Eller är det på grund av dom senaste spelningarna man varit på fått en att tappa intresset? Jag vet helt enkelt inte. Jag får fortfarande sprätt i benen när jag hör varenda låt-intro, allsångsnerven rycker alltid till och jag kan inte hålla emot leendet.

Alla tre skivor ligger mig varmt om hjärtat och alla låtar har något slags emotionellt värde.

Jag har i och för sig aldrig delat min fanatism för Laakso med någon precis förutom att dom flesta har vrålat med i ’High Drama’ som var ungefär lika halvkul andra gången som den fyrtiofemte. Vilket har resulterat i att jag gått på spelningar själv och när jag väl fått med mig folk har det varit på senare dagar då killarna fått för sig att köra överrockiga solon och pratat allt för mycket och helt enkelt dragit ut på allt mer än nödvändigt och mer än vad man trodde var möjligt.

Så ja, lyssnandet av Laakso har avtagit på sistone tills den natten då tv2 kände för att dela med sig av gamla minnen och som illa kvickt fick mig att komma på att Markus Krundegård släppt sin egna skiva, som såklart laddades ner lika fort som det slog mig att den fanns.

Medan jag satt och sökte på Torrentz.com så kom jag att tänka på duon med Säkert! och om alla förhoppningar jag hade hunnit bygga upp om Krunegård som skulle sjunga in sig rakt i mitt hjärta igen, nu på svenska. Vilket fick mig att kolla upp saken lite närmare medan jag väntade, youtube = dåligt drag. Det är fula handkamerafilmer och en Markus som blivit gammal och sliten. Vilket förhoppningsvis betyder äldre och visare? (och om ni nu tittar på videon, notera Bar 122 <3)

Och tre veckor senare sitter jag här och hyllar reapet-funktionen och växlar med att lyssna på resten av skivan som också är i prima skick (förutom pratsångerna, vad upp?!).

Han har gjort det igen, jag är nyförälskad! För hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad

Markus Krunegård – Jag är en vampyr

This is exactly what I wanted

Nu har det absolut sista avsnittet av Skins visats, jag grät som ett litet barn om någon undrar. Scrubs har börjat sändas igen (17 veckor sent!!!) och imorgon kommer nya avsnitt med Gossip Girl. Strejken har varit slut ett tag nu och serierna har börjat rulla igen. Tur för lilla serie-narkomanen Denise. Och för att hylla det beroendet måste jag fira med att dela med mig av två låtar som ligger mig varmt om hjärtat.

Skins –Baby It's A Wild World
The Coral – Dreaming of You
(obsobsobs. Den som kan avsnitt där coral-låten är med i vinner ett specialgjort soundtrack. Ni får faktiskt stödhjälp med youtube)

Everything looks perfect from far away

Igår kollade jag och Jonas på Garden State och jag låg mest och tänkte på gamla tider istället för att titta så mycket på filmen. Jag tänkte på mig och Alina som vrålade ’Such Great Hights’ på mina gamla hemmafester, jag tänkte på våra diskussioner om soundtracket som höll på i timmar på Henry’s, men mest tänkte jag på första gången jag såg filmen. Det var på Cris dator när jag var där och hjälpte honom och packa inför en tysklandsresa eftersom det tydligen var en skam att jag inte sett den, vilket det var.

Allt kändes så fint och nytt och spännande och roligt och solen sken jämnt. Jag var nog ganska trygg i mig själv under den perioden av mitt liv, eller kanske mest trygg i mitt sällskap. För när jag hör Iron & Wine-covern så vill jag bara lägga mitt huvud på någons axel och hest nynna med, ”everything looks perfect from far away”. Tryggt.

Och kanske är det så det är också, allt ser så perfekt ut nu såhär ett par år senare, långt borta.

Så jag fortsätter ligga här i mitt studentrum i Odense, försöka sova och drömma om varma mjuka axlar att vila och nynna på.


Iron and Wine – Such Great Hights

A monkey needs to dance, so do you.

How many times do they have to tell you that it's perfectly fine for you to
dance around naked when you're all by yourself?

Idag har jag hoppat runt som en glad liten flicka i solen för jag har återfunnit en gammal favoritlåt som jag stal från zarahs dator i onsdags. Att dans-gå är alltid en hit när solen kommit fram efter en lång vinter. Visst det är inte varmt ännu men det är inte spontan-aprilsnö iaf. Det tackar vi för.

Och idag har jag också införskaffat ett par glansiga röda klackar i sann Dorothy-anda som jag glatt hoppar runt med i hela lägenheten och dansar runt halvnaken med mitt brorsbarn Astrid som är nybadad och som har den sanna nakenhetstänket kvar. "You like to do it as a child on your own."

Så dra på er era dancing-shoes och slå klackarna i vårhimmelen. (Snart knäcker vi den första parkölen också!!) Puss!

Jonossi - Man Must Dance

Sober, you never should be. Shitfaced, now and forever!

På onsdag ska jag och Amanda (och Alice på ett hörn sista timman) vända skivor på Dc-Medis (Så om ni inte kommer så lär jag gråta blod i veckor, en syn som ingen vill utsätta sig för...) och kvällens motto måste och kommer vara 'Too Drunk To Dream".

Sober, life is a prison
Shit face, it is a blessing
Sober, nobody wants you
Shitfaced, they're all undressed
Sober, it's ever darker
Shitfaced, the moon is nearer
Sober, you're old and ugly
Shitfaced, who needs a mirror?
Sober, you're a crogmagnun
Shitfaced, you're very clever
Sober, you never should be
Shitfaced, now and forever!

Underbart skränigt och trallvänligt, exakt vad jag känner för/praktiserar just nu. För behöver inte alla få vara lite 'too pissed to miss you' ibland? Jag tror det är min livsfilosofi. En kärlekslåt helt i min smak helt enkelt.

Så nu får ni ta och ladda ner och öva på skränsång så det blir en hederlig allsång på onsdag! Puss och kram nu ska jag bränna klart en massa skivor.

The Magnetic Fields - Too Drunk To Dream